Hur räknade man tid
•
Tidmätningens historia
.
Tidmätningens historia är lika lång som den mänskliga civilisationens. I tusentals år har olika ur, kalendrar och andra tekniska hjälpmedel använts för att utföra tideräkning, det vill säga mätatidsintervall eller bestämma aktuell astronomisk tidsperiod. Tidiga exempel på tillämpningar var att förutsäga mörkrets inbrott, att planera sådd och skörd, att komma ihåg högtider och att navigera. Det nuvarande sexagesimala talsystemet, som delar upp tidsintervall i 60 lika stora delar, uppfanns av sumererna och har använts för mätning av tid i cirka 4 000 år. Det forntida Egypten delade upp dagen i två 12-timmarsperioder och använde stora obelisker för att följa solens position. De utvecklade också vattenuret, som troligen först användes i Amun-Res tempelkomplex i Karnak i Egypten och senare även i det antika Grekland. Grekerna använde ofta egypternas vattenur, som de kallade klepsydra. Den kinesiska Shangdynastin tros ha använt vattenuren vid ungef
•
Tideräkning
Tideräkning handlar om att mäta och ange tiden genom att utnyttja enkelt mätbara astronomiskaperioder.
Kronologi (från latinchronologia, från antik grekiska χρόνος, chrónos, "tid"; och -λογία, -logi) är läran om tidsindelning och tideräkning. "Kronologi" betyder även tidsföljd, till exempel i uttrycket "kronologi över Sveriges regenter".
Tideräkningen utgår från den tid det tar för jorden att rotera runt sin egen axel, så att en given punkt åter vänds mot solen. En sådan rotation benämns dygn. Det tar 365,2422 dygn för jorden att fullborda ett varv runt solen. Denna tid kallas ett naturligt år.
Vid tideräkningen använder man endast kalenderår, det vill säga år med hela antal dygn. Detta betyder att ett kalenderår antingen har 365 eller 366 dygn. Det senare fallet kallas skottår och inträffar vart fjärde år med vissa undantag (se julianska och gregorianska kalendern).
I statistiska sammanhang rubbas det mönstret och regelbundenheten om inte alla år
•
Tideräkning och almanackor
Juliansk och gregoriansk tideräkning
De allra flesta kalendrar i människans historia utgår från astronomiska iakttagelser och beräkningar, och använder dygnet, månaden och året som grundläggande perioder. I en månkalender är det dygnet och månaden som utgör utgångspunkter för beräkningen, medan en solkalender utgår från dygnet och året. I en sol-månkalender är alla tre enheter lika fundamentala.
Den kyrkliga kalendern som infördes i Sverige följde den så kallade julianska tideräkningen, en solkalender påbjuden i det romerska riket av Julius Caesar. Den beräknade året till 365 dagar, med en skottdag vart fjärde år. Dock stämde beräkningen inte exakt med den tid det faktiskt tar för jorden att gå ett varv runt solen, och efter ett antal århundraden hade årets dagar förskjutits, så att kalendern inte längre stämde med de astronomiska hållpunkter man kunde iaktta.
Under 1500-talet utarbetades ett förslag för att komma till rätta med missvisningen, och en n